sen, satte fingrarna i munnen och svarade med det skärande ljudet av en fiskmås.
Emellertid lät lommens ohyggliga läte tid efter annan åter höra sig, och Petter Lindgren kunde omöjligt avhålla sig från att viska till sin kamrat:
— Jag undrar över er, som tjuter så — vet ni inte, att när lommen hörs midnattstid, härmar hon de sjömän, som just då hålla på att drunkna.
— Det vet jag väl, svarade gubben, men det vet jag också, att om du icke nu beslår din förbannade sladdertunga, så skall jag i morgon med daggen lära dig att mitt på ljusa dagen skrika som lommen.
De gälla skriken hade nu alldeles upphört, och i deras ställe hördes ett snattrande, som liknade vildänders.
— Sakta på årorna! kommenderade kaptenen med dämpad röst. Vi äro nu framme. Gå förut, Petter, och tag törn med båtshaken och håll båten från land, så att dyningarna icke skada honom mot stenarna!
— Behövs icke! mumlade en djup basröst rätt förut, och en väldig hand fattade båten, vilken stannade liksom inkilad mellan ett par klippor.
— Å, är det du bror — förbannat intressant möte… jag känner igen dig på taget! yttrade Rosenberg. Är luften ren?
— Ren för ögonblicket! svarade med sakta röst Birger, ty det var han som, övertalad av Gabriella och i följd av sin stora vänskap för Rosenberg, beslutat att, ehuru ogärna, vara med på äventyret. Men skynda dig nu, ty man har fått hum om villebrådet… Langa genast hit två packor!
— Men var är gubben?
— Jo, jo, vi ha honom här… Försumma ej ett ögonblick!
Med tillhjälp av den starke Birger, Lutter och Petter fick vår kapten snart alltsammans i land. Låt oss nu, sade han, göra ett skruvande på båten uppåt, så ligger han stadigt, me-
198
