dan vi stuva in godset! Och genom några kraftfulla tag kom båten i säkerhet.
— Följ nu efter med resten! viskade Birger, kastade ett par av de tyngsta packorna på axlarna och gick uppåt stranden omkring trettio steg, där han nedkastade sin börda och bad de andra göra detsamma.
Här stod gamle Haraldsson och stödde sig mot ett stort avlångt stenblock.
— Gå tyst! sade han till de ankommande. Tulljakten styrde väl söderut, då hon lade från bryggan, men jag känner såna där lurifaxar: de ha vänt om efter ett par slag. Tyst som katten, säger jag — rullar en enda sten utför branten, så vet han vad kurs han skall styra. Birger, tag du undan hållstenen och låt blocket gå omkring!
Knappt voro dessa ord uttalade, innan Birger försiktigt trevade omkring i mörkret, tills han fann stenen, vilken han borttog, och strax därpå började det ofantliga granitblocket genom faderns och sonens förenade bemödanden vända sig liksom på en axel.
När det var kringvridet ungefär två alnar, stannade det, och gamle Haraldsson nedlade nu största delen av sakerna i en av dessa besynnerliga, av strömvirvlar rundsvarvade hålor, som till stor mängd finnas på dessa kuster och bland vilka den ifrågavarande blivit genom något bergras övertäckt med den stora stenen.
— Ska de ej ned allesammans, fader Haraldsson? frågade Rosenberg, då han såg gubben i begrepp att sluta arbetet, utan att de tre mindre packorna, innehållande sidentyger och äkta schalar, fått göra sällskap.
— Försiktighet är alltid bäst! invände Haraldsson. För alla möjliga och omöjliga händelser brukade jag alltid dela godset. Så ska vi också göra nu. Jag har ett gömställe något längre fram. Det är icke på långt när så stort som detta, men passar bra till det vi har kvar.
