stånd betraktade kronans hantlangare, vilkas förehavanden i det flackande skenet framträdde i en sällsam belysning.
De hörde stenar ramla och sågo genom de blixtar, som lyktskenet kastade på avlägsna föremål, att hunden, vilken Haraldsson vid den djärva utmaningen ej tagit i betraktande, krafsade i jorden, spårade omkring och slutligen till deras gemensamma oro stannade vid det stora stenblocket.
En liten stund sprang det väl dresserade djuret runt omkring stenblocket, skrapade med tassarna på de yttersta stenarna och tillkännagav med tydliga tecken, att något här påkallade uppmärksamhet. Arnman begav sig genast till stället, dit även gamle Haraldsson och Birger småningom nalkades.
— Ha, ha, ha, skrattade Haraldsson i mjugg, då Arnman förgäves forskade efter någon ingång. Men se, nu upplyfte jaktlöjtnanten den ena stenen efter den andra och närmade sig alltmera den, som utgjorde låset till förvaringsrummet.
— Pass på, Birger! viskade Haraldsson, och säg åt Lutter, att han släcker blosset och vid första signal från mig lyfter rodret eller åtminstone rorkulten från tulljakten och lägger denna i någon av våra båtar, som han håller klar.
Birger gick tillbaka för att tala med Rosenberg rörande gubbens uppdrag.
Emellertid nalkades Haraldsson, den gamle räven, med fullkomlig likgiltighet de sökande. — Nå, finner herr jaktlöjtnanten några fågelbon? frågade han.
— Sköt ni ert fisknöje, fader Haraldsson, och avbryt det ej för min skull, ty jag vill helst på egen hand sköta jaktnöjet! yttrade den unge tjänstemannen avvisande, men ej ohövligt, medan han fortsatte sitt göromål. Och nu klack det till i gubben, ty Arnman hade träffat rätta stenen, som
204
