höll klippstycket fast, och lyckades med sin kraft att till en del få den undan.
Hastigt satte Haraldsson fingret till munnen och var nära att giva signalen, men hejdade sig vid en annan tanke. Han steg utan krus fram till Arnman, och då han låtsade sig ivrigt hjälpa till, föll gubben omkull och slog i fallet sönder lyktan med huvudet. Ljuset slocknade och de befunno sig i mörker.
— Katten, mitt ben! skrek Haraldsson. Det är visst avbrutet… Birger, hör du icke?
Birger, ävensom Rosenberg, kom för att hjälpa upp gubben, vilken lät höra det ömkligaste jämrande, men det lyckades icke. Birger lade sig alldeles ner för att undersöka skadan, och då han åter reste sig upp, var stenen återlagd på sitt ställe och så säkert inkilad, att det erfordrades större krafter än jaktlöjtnantens för att rycka den därifrån.
— Jag tycker plågorna ge sig något! sade Haraldsson, sedan Birger med en knuff i sidan underrättat honom att allt var i ordning. — Försök att leda mig till båten, och förlåt mig i herrans namn, herr löjtnant — jag skall ärligt betala lyktan… Sakta, säger jag… jag kan icke stå på foten. Låt mig stödja mig på din arm, Birger… Aj, aj… nej, det är omöjligt. Ni måste bära mig!
Birger, som nu icke var säker huru han skulle ställa sig, tog utan svårighet med hjälp av Rosenberg gubben och bar honom ned i båten, där han lades så bekvämt som möjligt. Alla samlade sig omkring och beklagade den gamle mannen. Dock icke Arnman, som befallde sina jaktkarlar att lägga tullbåten närmare land, under avvaktan på morgonen, då han vid den stora stenen ämnade fortsätta sökandet.
Vid denna lugnt uttalade order tycktes smärtan i det skadade benet förvrida Haraldssons anletsdrag till ett
