söva kaptenen och sålunda avhålla honom från att lämna ruffen. Sedan han själv som hövlig värd inlett samtalet, blev han slutligen bara öra för att uppmärksamt lyssna till de historier av alla slag, som Rosenberg dukade upp. Dessemellan, obemärkt av sin gäst, lyssnade han med spänd uppmärksamhet uppåt. En snabb, orolig blick ilade också, såsnart kaptenen förde glaset till munnen, åt dörren, som han själv stängt efter Mårten.
Efter en god stund, då munterheten bland kaptenens folk och jaktkarlarna under brännvinskrusets flitiga anlitande tycktes ha stigit till sin höjd, öppnades dörren, och Mårten släppte ned den stora pudeln till sin herre.
— Ah, snälle pojken! utropade Arnman med ett muntert leende och lockade hunden till sig. Är det icke ett vackert djur, och så troget! Har kapten ingen hund?
— Nej, jag har ej kunnat få någon, som duger, och jag skulle ej heller ha synnerlig lust att uppfostra den. En annan sak är det med herrarna vid tullverket: ni ha säkert god nytta av ett sådant djur?
— Å ja, ibland äro de verkligen till tjänst, och för övrigt är det ett sällskap, när man så här stryker omkring. Det skall bli gott att i morgon bittida få kryssa hem. Jag har nu flackat ute i flera dagar.
— Ett högst tråkigt liv i mitt tycke! anmärkte Rosenberg. Men om löjtnanten ger sig av någorlunda tidigt, få vi kanske sällskap, varvid det skulle fägna mig att vänskapligt få bjuda på frukost och ett gott glas vin på Örnungen.
— Jag tackar — jag hade väl egentligen tänkt att nöja mig med sjöfågel till frukost, men efter herr kapten visar mig artigheten, så vore det orätt att ej begagna sig av det, som bättre är.
— Topp! sade kaptenen högst belåten och räckte handen åt löjtnanten. I förtroende sagt är herrn för god att
