son till Birger, som redan befann sig några steg framför honom.
— Jag hör något mummel därnere — det är visst Lutter, som berättar historier för jaktkarlarna. De ha således ej lagt sig, utan prata troligen med buteljen i stället.
— Gott, låt oss gripa verket an … Akta bara, att du icke trampar mot någon lös sten!
— Akta far studsarn, så att den ej skrapar emot på något ställe … Det är besynnerligt, att hunden är stilla.
— Det är vår lycka. Fort nu!
Emellertid kasta vi en blick in i tulljakten.
I den nymålade ruffen, vid ett litet bord inkilat mellan ett par väggfasta bänkar, finna vi kaptenen och jaktlöjtnanten i gott samförstånd språkande ömsom med varandra och med toddyglasen som stå framför dem.
Ehuru båda dessa personer ägde ett öppet, manligt sinne, hade de likväl för tillfället, såsom tillfället ofta gunås är i livet, krupit in i rävens skinn. Den ene sökte bedraga den andre genom möjligast högsta likgiltighet i fråga om anledningen till deras sammanträffande. Arnman, vilken av naturen var klippt och skuren för sin befattning, talade om allting annat än det, som hörde till tjänsten. Han syntes Rosenberg vara en trevlig ung man, vilken med friskt levnadsmod förenade för mycken sorglöshet för att vara det kall vuxen, för vilket egentligen endast gamla lurifaxar, enligt hans mening, vore lämpliga. I följd härav gratulerade sig Rosenberg att, då han nu en gång råkade i händerna på en ”tullsnok”, denne skulle vara en så förekommande man som hans artige värd. För övrigt ansåg Rosenberg, att jaktlöjtnanten, smickrad av hans förtrolighet, redan låtit tanken på vidare efterforskningar fara, och han var beredd att bjuda honom ombord på frukost för att sålunda visa en artighet mot den unge, oerfarne tjänstemannan.
Arnman å sin sida, hade förmodligen lika stora skäl att
210
