och Simon jaktkarl. Petter Lindgren var ännu för ung att riktigt värdera hela behaget av ett sådant grannskap. Men han var desto mera uppmärksam på gubbarnas icke synnerligen väl valda anekdoter, åt vilka han liksom de själva skrattade tills han var nära att kikna. Endast den unge jaktkarlen Mårten deltog ej i den livliga förlustelsen. Han klagade, strax då de kommit ombord, över de rysligaste magplågor och begärde en god sup, vari han, efter Lutters ordination, lade en viss kvantitet peppar. Men i stället för att medicinen skulle stilla det onda, tilltog det med en sådan häftighet, att Mårten beslöt att gå och lägga sig.
Mårten gick —— vart bekymrade sig gamle Lutter och Simon jaktkarl ej om — men Petter Lindgren ropade: — Lägg dig här, så skall jag breda på dig min kavaj!
— Nej, tack, ni för ju ett sånt väsen. Jag har ett litet hål härborta, som jag kryper in i, och kamrat Kastor värmer mig nog!
Ingen tänkte sedan på Mårten, förrän han, efter en god timmes frånvaro, återkom med försäkran, att han nu befann sig mycket bättre. Sedan han nedsläppt pudeln till sin herre, satte han sig hos de övriga karlarna, bland vilka det nu blivit riktigt muntert.
Men låt oss nu återvända till Haraldsson och Birger, där de i det fullkomliga mörkret lyssnande stodo vid sitt hemliga förvaringsrum, denna plats, där gubben mången natt dolt gods av vida högre värde än det, som nu låg där.
Efter ett försiktigt trevande fick Birger äntligen upp stenen. Klippblocket vreds omkring, och snart voro bägge männen lastade med packor och stenen lagd i sitt förra skick.
Om en liten stund stund var det första godset lyckligt i båten, men då Birger hunnit nära andra gömstället, för att därifrån hämta sidenpackorna, hördes Simon jaktkarls röst höja sig till ett: — Hallå … jag menar det är någon därborta — hunden blir orolig! Denne, som åter kommit upp, visade
