Sida:Rosen på Tistelön 1942.djvu/230

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

verkligen alla tecken till ett nytt spår. Men Lutter överröstade honom med en väldig skrattsalva.

Birger fann ej rådligt att avvakta utgången, utan hastade tillbaka, glad att ha fått undan det, varpå tullsnokarna hade väderkorn. Det övriga var det ingen fara med. Gubben Haraldsson gillade hans försiktighet, båten sattes utan tidspillan i gång och styrdes mot Marstrand, där den landade vid norra skansen.

— Nu går jag upp till köpman! sade Haraldsson. Det är inte mer än en av hans karlar tar i två vändningar. Gubben upplyfte, liksom på försök, en av de tyngsta packorna. — Jo jo, det var för god vara att råka i rävens klor: den rakar hans näsa förbi! Men i detsamma uppgav den gamle ett ohyggligt vrålande: packans ena sida hade rämnat — och överöst av tångblandad sand, stod Haraldsson med den snart alldeles tomma bastmattan på ryggen.

Vi förbigå de ohyggliga svordomar, som den för första gången i sin levnad lurade gamle smugglaren utöste, men våga nästan påstå, att de voro otaliga som sandkornen i de behändigt instuvade packorna, vilka verkligen till sitt yttre ägde tillräcklig likhet med de förlorade för att förklara ett misstag i mörkret och brådskan.

Birger kunde ej återhålla ett kort skratt, ägnat själva det fiffiga i jaktlöjtnantens tillställning, men sedan tänkte han på Rosenbergs harm och faderns förlust. Nu var likväl ej annat att göra än beskedligt slå ut tångknipporna och sanden — och resa hem igen.

— Och jag, sade Haraldsson, jag skulle bli lurad av en pojkvalp!



I morgongryningen efter en flyktig visitation, varåt kaptenen och hans karlar hjärtligt fröjdade sig, lade tulljakten jämte skeppsslupen ut från holmen. Arnman frukosterade

214