sorgsen liknöjdhet redan tagit plats, och ett matt svårmod framblickade ur de dunkla ögonen. Gossen tycktes genom ett verkligt misstag av naturen ha blivit kastad på denna plats. Emellertid vittnade den flit, varmed han snodde taglet till en metrev, att han invandes för yrket, under det han emellanåt med skygg ängslan lyssnade på ett samtal, vilket fadern och Birger fortsatte utan att giva akt på honom.
— Nå, vad hörde du mera? frågade Haraldsson den äldre.
— Jag tror inte att far skulle rosa marknaden, om det gick som jag hörde! svarade Birger med ett bistert, uttrycksfullt leende och kikade bortåt den mörkaste vrån av rummet, där en stor hög av större och mindre packor låg gömd under en mängd lösa segel.
— Åh, en gammal räv är inte så lätt lurad! Men du tog för tidigt upp packorna… Skäller icke Passopp? Gå du ut, Anton, och se åt, om du märker något på sjön!
Gossen lydde genast, men återkom med försäkran, att det blott var vinden, som pep i knutarna.
— Gott, gott, jag tänker, han tar sig på natten. Jag ville önska att vi finge en storm sådan att tulljakten, ifall hon nu är ute, behövde se sig om efter hamn… Men du nämnde icke ett ord om resten, Birger — vad sa Instöpacket?
— Jo, eftersom far vill veta det, så sa Halvar Ramundsson: ”Hör du, Birger, har ni haft något obytt med den nye jaktlöjtnanten? Det sägs, att han skall vara en så överduktig satan, att han har skarpare öron än fans mormor, och att han lär gett sig den på, att han inte skall ligga ur sjön, förrän han fiskat upp valfiskarna från Tistelön. Jo, jo, drar han först upp dem, så få de nog tacka Gud, om de slippa med bara huden!”
— Den krabban pöser av bara avundsjuka! sade Haraldsson med en dragning på ögonbrynen. Han skulle
