akta sig, han, för valfiskarna på Tistelön; de kunde lätt svälja honom i en munsbit. Jag förstår nog, att det är den krukan som eggat upp jaktlöjtnanten; men vänta, vänta, gubbar! Ni har inte riktigt lärt känna Håkan Haraldsson: i alla tider ha små fiskar blivit slukade av de stora. Medan ni lägger ut nätet, leker han med er, men hoppar ut, när han vill.
— En, två, tre gånger, menade Birger, men den fjärde kan han fastna.
— Nej, nej, säger jag! Jag har hållit på i några och tjugu år, och när jag blir gammal och orkeslös och ej förmår annat än att gå hemma och ställa, då, Birger, står du för kulan.
— Vi få väl se — det kan ingen veta! Birgers irrande ögon fäste sig på en dörr, som förde till trappan av den förut omnämnda gaveln, varifrån nu hördes ett sakta buller.
— Det är den lilla! sade Haraldsson, och de mörka dragen ljusnade till kärleksfull ömhet.
— Det är Erika, mumlade Birger, och vände sig med en egen rörelse åt sidan.
Efter några ögonblick öppnades dörren och en ung kvinna, omkring några och tjugu år, av ett intagande, men allvarsamt utseende, trädde in i stugan med en den allra täckaste sjuåriga flicka vid handen. Barnet hoppade genast upp på den gamles knä, slog sina armar om hans hals och ropade: — God natt, pappa! Erika vill redan ha mig till sängs… den stygga, snälla Erika!
— Ni skall ut i natt, hör jag! yttrade den unga kvinnan, vänd åt Haraldsson, och i hennes ton låg förebråelse.
— Jag har göromål, svarade gubben vårdslöst, i det han med tindrande ögon betraktade sitt älsklingsbarn, den lilla Gabriella, som lekte och ryckte i hans långa skägg och lade sin mjälla, fina kind mot faderns brunbrända hy. Ha-
8
