kommer efter längre eller kortare mellanrum, och man finner då, att det är vissa saker, till och med personer, han isynnerhet avskyr; men som enda medlet är att lämna honom åt sig själv, låtsa vi aldrig märka något: han är alltid värre, då han finner, att man ger mer än vanligt akt på honom.
— Jag skall väl då akta mig för det! sade Rosenberg och gick utan att se på Anton förbi denne att med Erika avgöra om något bestyr för resan.
Emellertid sprang Gabriella in till far för att taga avsked. Haraldsson, som under det beskrivna nattäventyret verkligen gjort sig något illa i foten, såg den i början obetydliga åkomman nu förvärrad. Han stödde foten mot en dyna, som Gabriellas hand ordnade med dotterlig ömhet. — Jag tycker svullnaden har lagt sig något, sade hon hjärtligt, pappa blir snart bättre, gudskelov!
— Jag tror så också — det är bara strunt … Men hör nu, barn, och lägg på minnet vad jag har sagt dig! Sitt icke och mys och knip på munnen, liksom du ville säga ”kom hit!” ifall du får syn på jaktlöjtnanten. Slughet och lugn ä nödvändiga om du vill blanda bort korten. Men jag vet icke hur du, som ständigt är som ett barn, skall skicka dig i en allvarsam sak?
— Å, sörj icke för det. Pappa får nog höra hur förståndigt jag burit mig åt! Vi har tagit med oss några marker tagel att stoppa i vardera ändan på varet, sedan vi lagt schalarna och sidentyget mitt uti; och tror pappa för övrigt, att jaktlöjtnanten, ifall vi träffa honom, skulle vara så närgången, att han vill sprätta upp dynan, när jag sitter på den? Jag tänker visa mig så likgiltig och allvarsam, att han skall bli helt narrad.
Haraldsson log på sitt sätt godmodigt åt sin dotters stolta självförtroende. — Lycka till! sade han. Du är dotter av en sjöman, vilken aldrig blinkat på vitögat, inte ens när livhanken stått på spel. Visa nu, att du icke vansläktas, och
