ifall det blir allvar av leken, skall det fröjda mig in i själen om du kunnat lura kronans åsnepack!
— Jo, pappa, lita på, att jag även i värsta fall skall veta att skicka mig!
Klockan omkring nio var slupen klar att lägga ut. Petter Lindgren stod i aktern och stuvade in korgarna, medan kocken, som denna dag fick uträtta Petters arbete, sprang upp och ned i kaptenens ärenden.
Över den plats i båten, som kaptenen utsett åt Erika och Gabriella, låg ett stort bolstervar utbrett, och då vår unga hjältinna satte sig till rätta på detta njöt hon i andanom av ett lyckligt slut på dagens äventyr. Men Rosenberg, som lämnade styret att skötas av Birger, medan han själv skötte kurtisen, var ej alldeles vid det lynne han syntes. Under natten hade han alltmera övertygat sig, att jaktlöjtnanten även funnit och knipit hans sista skatt, och hela resan förekom honom således endast som en artig eftergift åt hans fästmö och utan något egentligt ändamål.
Omkring klockan halv elva steg sällskapet i land i Marstrand, och såsom det andra goda tecknet räknade Gabriella med förtjusning den omständigheten, att tulljakten ej fanns varken där eller i sikte där utanför. För att göra själva resan så mycket mera naturlig förrättades några uppköp på förmiddagen, varefter kaptenen bjöd på middag, och först omkring halv två besökte våra resande den viktiga delen av ön.
Så snart nödiga rekvisita voro uppackade ur båten, beordrades Petter att mellan ett par utskjutande klippor uppgöra en stor eld, och gruppen omkring den fick en viss anstrykning av romantik. En novembereftermiddag är i sig själv en halvskymning, och vid den högt flammande lågan, de gnistrande rökpelarna, såg det nästan nattligt ut. På den skrovliga hällen vilade Gabriella på de medförda filtarna, och den höga färgen på hennes friska kinder lånade från eldskenet ett slags gloria, varuti hela hennes intagande figur
220
