— Det skall strax vara gjort! Och liksom den unge tjänstemannen övervunnit en kännbar motsträvighet, steg han raskt över den enda toft, som skilde honom från damerna och stod nu mittemot Gabriella, som han betraktade med en forskande blick. Det var henne likväl icke möjligt att uthärda denna blick: hon sänkte sina vackra ögon, men gjorde ej minsta tecken till att stiga upp.
Ett par sekunders tystnad kändes för hela sällskapet spännande, likväl mest för Gabriella, på vars rådighet godsets räddning egentligen berodde, om det ens numera kunde räddas.
— Kanhända, sade efter en liten tvekan vår jaktlöjtnant, får jag besvära herrskapet att stiga upp! Min plikt medgiver icke att visa den artighet, som damer annars kunna påräkna.
Erika reste sig genast, Gabriella litet långsammare, i det hon med en fattning, som gjorde heder åt hennes förstånd, och en styrka, som vittnade om kraft i de välrundade armarna, upplyfte den övre dynan, för att med en viss artighet giva tjänstemannen så mycket bättre tillfälle att igenomsöka den undre av fjäder liksom schalar, kappor och småsaker.
Emellertid gick undersökningen härmed så långsamt, att Gabriella, som ansträngde sig till det yttersta för att ej släppa sin skatt, litet pikerad yttrade:
— Kanske vi få sätta oss nu?
— Ja, var så god … men tillåt mig hjälpa att lägga ned den där stora dynan! Den är synbarligen alltför tung.
— Nej, visst icke! Och innan jaktlöjtnanten hunnit vidröra dynan, låg den redan på sin plats och Gabriella satte sig ned ganska eftertryckligt på dess hårda innehåll; men hon bleknade litet, då Arnman djärvt utsträckte sin arm bakom henne och med ett eget leende yttrade: — Det var en märkvärdig tagelstoppning! Jag kunde nästan våga svära på, att man skulle sitta bättre på den undre dynan. Men då det troligen vore för
226
