mycket närgånget av mig att härvid erbjuda min tjänst, så får jag endast önska er en lycklig resa!
Den unge jaktlöjtnanten tog ett hastigt avsked av damerna, bugade sig för herrarna och var inom några ögonblick åter ombord på tulljakten, vilken snabbt sköt ut.
— Glöm icke det gamla löftet att komma till Tistelön, herr jaktlöjtnant! ropade Gabriella, som nu i glädjen själv glömde all förställning och vänligt inbjudande nickade åt Arnman, vilken med hatten i hand och en uttrycksfull blick besvarade inbjudningen.
Så snart jakten var ur sikte, utbrast Rosenberg, i det han hjärtligt fattade sin fästmös händer: — Det kallar jag att arta sig till en riktig sjömanshustru! Du pärla bland kvinnor, som visar en sådan rådighet, värdig en man, min egen goda Gabriella, jag vet icke varöver jag mest skall glädja mig, antingen däråt, att jag fått behålla godset eller att se dig så mästerligt utföra ditt företag.
— Å, det är icke värt, att du säger så många grannlåter, yttrade Gabriella leende, ty för att säga sanningen, märkte nog jaktlöjtnanten, vad som fanns i dynan.
— Lika mycket, inföll Birger, din sinnesnärvaro har då förmått honom att icke veta någonting.
— Eller också dina farliga ögon! tillade kaptenen skrattande.
— Ni ta bägge fel, invände Erika, som tydligt märkte det nöje Gabriella erfor att i vilket hänseende som helst ha segrat, ty om jaktlöjtnanten verkligen anade, att förbjudet gods fanns i dynan, så lät han det passera endast för gammal bekantskap. Jag är säker, att han ännu erinrar sig vårt sammanträffande under säljakten, ehuru tillfället icke nu var lämpligt att nämna därom.
— Huru som helst, sade Gabriella och böjde sitt lilla huvud, ha vi skäl att vara belåtna, efter vi resa hem med sidenpackor-
