Hoppa till innehållet

Sida:Rosen på Tistelön 1942.djvu/25

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

raldsson kysste och strök med sin grova hand hennes glänsande lockar. Sedan lyfte han henne tillbaka ned på golvet så varsamt som om han fruktat att göra henne illa.

— Jag ville önska, mamsell Erika, återtog han med stolt självkärlek, att min hustru fått leva! Det hade gjort henne gott i själen att se det här barnet. Jag tror icke, skam att säga, maken är lätt att finna! Det skulle tröstat Britta Lisa för många ledsamheter.

— Jag tror tvärtom. Det skulle kommit henne att lida dubbelt, både av missnöje med det närvarande och fruktan för framtiden! svarade Erika strängt.

— Ja, kanske, sedan hon lärt sig av mamsell att vara stormodig i både ord och tankar. Men det är som ordspråket lyder: makt ger mod. Hon kan likväl komma ihåg, att myggan surrar så länge omkring ljuset, tills hon bränner sig. Mamsell Erika stämde inte pipan så högt för tre år sedan.

— Låt mamsell Erika vara i fred, far! sade Birger strävt. Vad skulle det bli av flickungen där utan henne?

Haraldsson, vilken i sonen såg bilden av sig själv i sin egen ungdom, ville inte reta det vilda blodet. Han yttrade i halvgod ton: — Det var ju inte så illa ment, vet jag.

— Men du såg så styggt på Erika! sade Gabriella. Varför gjorde du det, pappa?

Erikas blick uttryckte lugn. Hon visste vad hon var för invånarna på Tistelön.

— Säg god natt, lilla Gabriella — det är tid för dig att gå till vila, sade Erika vänligt.

Lydigt bjöd Gabriella munnen åt sin far. Därefter nickade hon rätt nådigt med det lilla huvudet åt Birger; men med ett språng var hon i Antons famn.

— Skall du också ut i mörkret på sjön, Anton?

— Nej, om jag finge slippa, jag ville mycket hellre vara hemma! svarade gossen med en suck.


9