raldsson kysste och strök med sin grova hand hennes glänsande lockar. Sedan lyfte han henne tillbaka ned på golvet så varsamt som om han fruktat att göra henne illa.
— Jag ville önska, mamsell Erika, återtog han med stolt självkärlek, att min hustru fått leva! Det hade gjort henne gott i själen att se det här barnet. Jag tror icke, skam att säga, maken är lätt att finna! Det skulle tröstat Britta Lisa för många ledsamheter.
— Jag tror tvärtom. Det skulle kommit henne att lida dubbelt, både av missnöje med det närvarande och fruktan för framtiden! svarade Erika strängt.
— Ja, kanske, sedan hon lärt sig av mamsell att vara stormodig i både ord och tankar. Men det är som ordspråket lyder: makt ger mod. Hon kan likväl komma ihåg, att myggan surrar så länge omkring ljuset, tills hon bränner sig. Mamsell Erika stämde inte pipan så högt för tre år sedan.
— Låt mamsell Erika vara i fred, far! sade Birger strävt. Vad skulle det bli av flickungen där utan henne?
Haraldsson, vilken i sonen såg bilden av sig själv i sin egen ungdom, ville inte reta det vilda blodet. Han yttrade i halvgod ton: — Det var ju inte så illa ment, vet jag.
— Men du såg så styggt på Erika! sade Gabriella. Varför gjorde du det, pappa?
Erikas blick uttryckte lugn. Hon visste vad hon var för invånarna på Tistelön.
— Säg god natt, lilla Gabriella — det är tid för dig att gå till vila, sade Erika vänligt.
Lydigt bjöd Gabriella munnen åt sin far. Därefter nickade hon rätt nådigt med det lilla huvudet åt Birger; men med ett språng var hon i Antons famn.
— Skall du också ut i mörkret på sjön, Anton?
— Nej, om jag finge slippa, jag ville mycket hellre vara hemma! svarade gossen med en suck.