ligt gömt dem i rockfickan, och då få halmstråna komma fram i stället. Stackars gamle löjtnant Per! Gud bevare oss, min kära Josefina, från att en gång bli barn på nytt … Men titta ut, barn, och se efter, att Annika icke bränner upp fisken — stanna dock inte för länge därute i draget, hör du det!
Josefina lämnade sitt arbete, och gick ut i köket, där gamla Annika höll på att steka flundror — granna och gulbruna.
— Vet någon när herr Arve kommer? frågade den beställsamma tjänarinnan i det hon bjöd Josefina en bit att smaka på.
— Nej, allt är tyst — han kommer kanske icke heller i kväll.
— Jo men, gör han så! Jag känner på mig, att vi ha honom här innan liggdags. Det vore gott om mamsell ville vara snäll och titta opp i hans kammare och se efter kakelugnen — jag menar det skall väl snart vara så nedfalnat, att en kan slå igen spjället.
Josefina gick uppför den krokiga trappan, vilken ledde från köket upp till gavelkammaren. Rummet var icke otrevligt och hade liksom de övriga blivit nymålat. Det välvda ryggåstaket förenade sig på ena sidan med en liten sängalkov, byggd i själva väggen, och på den andra med ett långt klädskåp, vars yttre liknade ett par slutna kajutdörrar. I dess inre förvarades Arves garderob jämte hans böcker och papper. Under det två rutor höga fönstret, som vid solklart väder visade den vidsträcktaste utsikt över skärgården, stod ett svartmålat skrivbord, varpå några ark papper vilade vid sidan av en linjal, ett bläckhorn av vitt horn och en sanddosa av tenn. I fönstret befann sig en liten nedrökt gipsbild jämte en kardus, en pipa och slutligen i mitten en kruka med en i friskaste grönska prålande geranium.
236
