Sida:Rosen på Tistelön 1942.djvu/253

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

framsläpar sin varelse liksom var dag vore en ny börda. Du, Josefina, blir aldrig glad och tillfreds.

— Detta säger min goda mor så ofta, och likväl har jag många gånger försäkrat, att jag är så till freds och så glad som det är mig möjligt. Jag rår ju icke för, att mitt lynne av naturen och genom tidiga sorger blivit nedtryckt. Gud vet, att jag gärna ville arbeta mig till en lättare och bättre sinnesstämning, men det bär alltid emot, ehuru jag är så lugn och nöjd jag någonsin kan bli.

— Kanske har jag orätt, kära Josefina — då får du icke räkna så noga med mig, men saken är, att jag vill, att son min skall se att du riktigt tagit upp dig sedan du kom hit ut till fiskläget, och det just liksom förtryter mig smått, att du sett skralare ut sen han kom hem. Du vet hur broderligt Arve håller av dig. Ja, jag må säga, att ingen syster kan vara ömmare älskad.

— Ja, han är så god! svarade Josefina innerligt. Han riktigt lider med alla, som ha bekymmer. Men om mor tycker, att jag varit sorgsnare sedan han kom hit, så är det blott därför, att han återkallar så många minnen, och dessutom har jag nu nätter och dagar hela hösten pinats av den svåra tandvärken — den gör allt sitt till.

— Ja, ja, jag säger ingenting om det: nattvak kommer efter. Men du är också bra envis som inte vill bruka något medel. I min ungdom, då även jag hade vackra tänder, fick jag också smaka på tandvärk, men se den som icke lät den spela mästare, det var jag! Sedan jag brukat allt vad brukas kunde, satte jag en i elden glödgad spik på tanden. Den frätte bort det onda, men när plågan året därpå kom tillbaka, tog fältskärn tången och plockade bort ett par odågor … Nå se, sannerligen för Gud, har icke gubben plockat bort alla mina pappersdockor, och nu skrattar han åt mig till på köpet! Han har väl som van-

235