hem med sin skonert, och mor kan tro, att det var en konstig historia. Jag gjorde först visitation på Tistelön. ty jag trodde både att han hade smuggelgods och att han redan fört det i land. Men jag hade knappt gjort början därmed, då jag av Haraldssons tjänstaktighet att visa mig omkring förstod, att det icke fanns något att dölja. Och som jag händelsevis råkade att genom dörren till ett annat rum få se några ljus på ett besynnerligt sätt uppsatta i ena fönstret, tänkte jag strax att det var en signal till skonerten och begrep då, att de gömt eller ämnade gömma varorna på annat håll.
Sedan jag ännu en liten stund, för att föra dem bakom ljuset, fortsatt visitationen, tog jag avsked, liksom jag varit övertygad om att där icke funnes något vidare att uträtta. Jag styrde söderut, men vände snart och lade mig på utkik. Icke långt därefter hörde jag sakta årslag och ett slags läte, rätt väl härmande lommens skri. ”Aha”, sade jag till Mårten, ”där ha vi det — pass på nu om vi ej höra någon återsignal!” Och knappt var ordet ur munnen, så fick jag höra skriket av en fiskmås. Nu visste jag hur det stod till, och då jag till slut hörde snattret av vildänder, behövde jag ej mera tvivla på att kapten Rosenberg med biträde av gubben Haraldsson försökte dra mig vid näsan, trots min vaksamhet.
Nu styrde jag efter den riktning, varifrån jag hört sjöfåglarnas sista skri, och på en gång fingo vi säker ledning, ty de tände upp bloss, troligen för att roa sig med oss — men mor skall få höra vem som fick roligt. Vi lade till med jakten, och ehuru kapten såg ut som han velat säga: ”Ryk och dra så långt vägen räcker!” och gubben Haraldsson, den gamle filurn, gjorde sig så oskyldig som ett barn, lät jag mig icke bekomma utan tog karlarna och hunden med mig och gick uppåt land. Kastor stannade vid en sten och gav sina tecken, varvid Mårten, som icke
240