har mindre gott väderkorn, hemligt lät mig förstå, att gubben Haraldsson började synas orolig. Detta var ett gott tecken, och vi voro då säkert på rätt spår. Mårten lyste mig, och som mor vet, att jag icke är klen, lyckades jag nära nog få upp stenen, ehuru den var duktigt tillkilad. Men då kommer den satgubben smygande bakom mig, och under den listiga förevändningen att lysa mig, slog han omkull lyktan, och där stod vi i tjocka mörkret. Då viskade Mårten i örat: ”Jag såg genom den lilla öppningen, då stenen sköts åt sidan, att något skymtade därnere, och jag vågar nacken på, att byket har gömt sitt gods där. Skall jag gå på igen?” Men jag hade annat i sinnet och knuffade Mårten i sidan att han skulle tiga så länge.
Emellertid ställde den gamle räven Haraldsson till en rolig historia. Han skrek och väsnades och bedyrade, att han brutit benet, och nu kom sonen, kapten Birger, också fram. Jag trodde icke, efter allt det jag hört om honom, att han vidare skulle lägga sig ombord med smuggelhandel, men det var väl bara för svågerskapets skull. Nog syntes det ändå, att han var övad i konsten, ty fortare än tanken kom stenen under hans starka händer i lika gott skick som den varit, och det alldeles som en barnlek, medan han låtsades se efter huru det stod till med faderns benskada. Under tiden gjorde de väl sina överenskommelser, kan jag tänka, ty ett-tu-tre vart det så illa med gamlefar, att han genast skulle hem. Jag lät dem hållas och hade genast uppgjort en plan för mig. Till kaptenen, en högmodig bjässe, vilken i början behandlade mig liksom jag bara varit knaster emot honom, hade jag ett litet horn i sidan, varför jag beslöt att dra honom vid näsan lika bra som han ville göra det med mig.
Jag bjöd honom att tillbringa natten på tulljakten, emedan jag ville uppskjuta fortsättningen av mitt göromål till morgonen. Med detta förslag syntes både gubben och kap-
