först var sedan Erika mottagit det husmoderliga bestyret som Haraldssons hus blivit en så kallad herrskapsboning.
Såsom svar på gubbens framkastade förmodan, att han troligen bestyrt sin sista affär, svarade Rosenberg: — Nästa år få vi hoppas, att det går oss bättre i handom, ty gudnås i sådana fall gör skadan en icke visare, åtminstone har det på mig den verkan att reta lusten, och såvitt Vår herre bevarar liv och hälsa, har jag till hösten åter mina packor med mig.
Den gamles ögon tindrade, men då han blinkade med ögonen och drog stolen närmare, viskade han: — Är det någon i kammaren, som kan höra oss?
— Nej, far, Gabriella är hos Anton, Erika i hörnkammaren och Birger står därnere på bryggan.
— Birger, ja, det var just det jag ville säga, att han icke särdeles tycker om, att kapten smugglar. Nog var han med sist och blir det kanske härnäst också, men han gör det bara som en väntjänst och icke för det, att han numera är road av ett raskt äventyr. Du må tro, att Birger var ämne, han, till en karlakarl — så flink i vändningarna och djärv. Ja, det skär mig genom märg och ben, när jag tänker på, att en smugglare, vars make skärgål'n icke kan uppvisa, gått förlorad i honom. Men det är hustruns skull alltsammans. Jag såg från början; då han för själ och pina ville ha'na, att hon skulle lägga grimma på honom, och det har hon också gjort, för en får honom nu varken till höger eller vänster. Och vad är det för ett liv, som nu förs här!
— Men, bevars, fader Haraldsson, inföll Rosenberg storligen förvånad, nu förstår jag er ej! Birger är väl en så duktig och driftig karl som ännu trampat en planka. Han ligger ju i betydliga affärer, reser, bygger fartyg och båtar. Därtill är han ett stöd för mycket fattigt arbetsfolk.
