— Jag vet icke, fader Haraldsson, sade kaptenen, då de en middag efter maten sutto tillsammans och rökte sin pipa, varför det endast är på sjön som man får se det raska, livliga sjömanslynnet regera far. Här hemma däremot är far så tyst och allvarsam, att jag aldrig begriper huru en människa kan visa två så olika sidor.
— Å, det är icke svårt att begripa! Jag är så gott som född och uppfödd på sjön: den har varit mitt allt och har rikt betalat den tid och möda jag offrat. Men nu är de gamla goda dagarna förbi. I min ungdom och mannaålder var det annan lek på Tistelön än nu. Men skotten skjuta upp, och stammen förtorkas, det är så världens gång — och skam får den, som öder ord på klagan!
— Men stammen är ju ännu god och stark! svarade Rosenberg.
— Det är förbi, min käre kapten, alldeles förbi! Någon gång kan jag väl ännu flamma upp, såsom den där kvälln … Det är ändå besynnerligt, att jag just inom mig har en smula aktning för den kycklingen för hans djärvhet att våga mäta sig i list med en så gammal, säker och skam att säg'at, vitt känd smugglare. Det hade jag aldrig trott honom om. Och fast jag var så arg, att jag tyckte jag kunde spricka av ilska, så fröjdar mig ändå alltid ett raskt knep: det liksom värmer själen på mig, vem som utför'et.
Rosenberg anade icke, att hans tillkommande svärfar varit vrakplundrare, en överdådig sälle, vilken aldrig skytt något medel, som kunde främja hans ändamål.
Det enda Rosenberg givit akt på, var det bistra uttryck, som stundom uppflammade i den gamles ögon, då Birger med lugn bestämdhet, men likväl saktmodigt motsade honom eller då Anton kom att yttra några av sina sällsamma, gåtfulla ord. Därvid tänkte dock kaptenen, att denna otämda vildhet blott var en följd av gubbens naturliga lynne och forna levnad, ty så mycket visste han, att det
246
