— Vad säger du om vårt fiske till i morgon, frågade kaptenen, tror du, att vi få lugnt?
— Det artar sig till storm, fruktar jag … Men jag går in till Anton på en stund — det är nu tre dar sen den stackarn var ur kammaren. Han är ändå icke så sjuk som han inbillar sig.
— Om Vår herre ville ta kraken! inföll Haraldsson.
— Icke lever han sig själv till mycken glädje, stackars Anton, det är nog sant, menade Birger, men det skulle ändå bli bra tomt om vi miste honom, ty när han ej lider av den olyckliga sinnessjukan, är han väl den bästa och oförargligaste människa, med vilken en kan leva ihop.
— Jo, en kommer långt med oförarglighet i världen! yttrade Haraldsson med ett försmädligt grin. Sådant är ej min sak, och jag begriper aldrig hur Britta kunde föda mig en son, som ej har minsta gry av far sin.
— Det är inte gott att säga, anmärkte Rosenberg leende. Men jag håller också av Anton, och när han ror ut i sin lilla båt och hans vackra sång genljuder från bergen, blir jag helt varm. Det ligger något rörande i hans röst, som griper in i mitt sjömanshjärta.
— Jag ville önska att den olycksfågeln teg med sin kråksång!
Medan detta samtal fördes i dagligrummet, satt Gabriella hos Anton, vilken, halvliggande på sängen lyssnade till hennes beskrivning om den tid, då hennes bröllop med Rosenberg borde firas, huru de sedan skulle flytta till Göteborg och ha ett liten vackert hus i Masthugget.
— Men du kommer väl hitut ibland ändå? frågade Anton. Du vet, Ella, att jag ej skulle leva länge utan att se dig, och dit in till den stora stan vill jag icke resa. Folkets spring och slamret på gatorna skulle göra mig alldeles galen i huvudet.
— Jag kommer hem emellanåt, i synnerhet om somrar-
250
