Sida:Rosen på Tistelön 1942.djvu/279

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Stormarna hade ännu icke varit så förfärliga som de plägade vara under denna tid av året, och när inga olyckor avhördes i bohuslänska skärgården, trodde hon att det icke kunde vara så illa. Rosenberg låg säkert för motvind. Hon kände på sig, att det icke var farligt.

— Jag önskar, att hon hade rätt! sade Birger en morgon till Haraldsson. Men det börjar se betänkligt ut … Vad menar far?

Gubben kastade en av sina mörkaste blickar över stranden, där dyningarna välvde sig högt. — Jag kan ingenting säga, men jag tror vi borde hört något ifrån honom, om det bara vore vinden som fallerade. Jag känner sen gammalt stormarna i Nordsjön — kanske har han drivit in på Norge. Rosenberg har ingen lycka på sjön.

— Gud bevare folk och skuta! sade Birger och trädde åter in i huset …

Aftonen samma dag kände sig Gabriella likväl överraskad av en märklig oro. Hon kunde varken sitta stilla eller hålla sig inne, men hon sade ingenting, och endast den tydliga ångest, vilken lästes i hennes ögon var gång dörren öppnades, förrådde den sinnesrörelse, varemot hon fåfängt sökte värja sig.

— Det är icke bra med dig i kväll, lilla Gabriella? yttrade Erika.

— Ja, svarade hon, jag vet icke vad som kommer åt mig … Men går det icke därute? Det förekommer mig beständigt, att förstudörrarna slås upp och igen.

— Vinden slänger dem fram och åter! sade Anton. Jag tror det är så gott att vi stänga dem, så slippa vi åtminstone det tjutet. Det kan vara nog att höra flöjeln gnissla — den påminner mig alltid om jämmern av en människa i dödsångest.

— Kan du veta hur den låter? frågade Gabriella. Du har ju varken sett eller hört någon dö.


18 Rosen på Tistelön.261