— Icke det … Du vet litet vad jag sett! Ett hemskt leende spelade omkring Antons bleka läppar, men strax därpå tillade han i sin vanliga ton: — Vi ska stänga dörrarna!
— Nej, låt bli det! bad Gabriella. Jag känner på mig, att jag bleve ihjälskrämd, om jag finge höra några slag på dörren. Låt den hellre vara öppen!
— Du är riktigt underlig i afton, Ella! inföll Birger, vilken hittills tegat. Jag håller med Anton att vi ska stänga.
Gabriella motsade ej vidare, utan satte sig tyst i en vrå. Birger tillslöt själv dörrarna.
Entonigt snurrade Erikas spinnrockshjul. Haraldsson satt i sin spisvrå och nickade.
Så förflöto ett par timmar.
— Det klappar! utbrast Gabriella och lyfte lyssnande upp sitt huvud från soffhörnet. Sade jag icke, att det skulle klappa?
— Nå, än sen, din toka? yttrade Haraldsson. Vad är det för farligt — det är väl folk, som vill slippa in.
— Hör … det klappar igen — de slagen har vi hört förut. Hon blev alldeles likblek. Det är icke Rosenberg! tillade hon tyst.
— Ne-ej, det tror jag nog, menade gubben, i det han tog ljuset för att öppna, det är väl någon av karlarna, som varit ute.
Ett par minuter förgingo innan de, som voro inne, hörde något utifrån, men hastigt träffade dem ett utrop av förundran, och nästa ögonblick stod Petter Lindgren mitt i rummet. Gabriella flög upp och hade så när omfamnat Petter, men en blick på hans ansikte och hans dräkt skrämde henne häftigt tillbaka. — Har kapten icke gått i land? frågade hon med undran.
262
