sluta mig intill dig, min älskade Gabriella, som alltid förstod mig. I detta ögonblick ville jag gärna giva resten av mitt liv, om jag finge lägga huvudet till ditt bröst och höra dina läppar viska tröst. Men vad förmå väl önskningarna? På sin höjd låta oss i inbillningen famna vår kärleks värld. Men snart kommer verkligheten och hånar våra barnsliga försök att glömma det närvarande.
Jag står här, en ensam skeppsbruten man, med krossat hjärta, förstörda affärer. Havet har åter slukat den mödosamt förvärvade egendomen. Besättningen återvänder med undantag av gamle Lutter: han blev ett offer för sitt outtömliga nit, den redliga själen. Mitt hjärta har även rum för saknaden av honom. Du skall återse dessa raska karlar, som höllo ut till sista stund, och du skall tala vänligt till dem om mig. De kunna söka och finna nya platser — men jag — förlåt mig det, min Gabriella — jag kan icke återvända; jag kan icke sådan jag nu är visa mig för dig. Min stolthet är ännu icke kuvad; mindre nu än någonsin ville jag av dig mottaga vad jag ej själv kan bjuda.
Jag vill ut, långt bort till en annan världsdel, att söka vad vår egen nekat mig. Bäva ej för mig, du älskade, mitt hjärtas utvalda! Vad betyder väl vägens längd, som skiljer oss? Våra känslor nå varandra över havet. Kärleken slår en säker brygga mellan skilda länder — på den mötas vi.
Ja, Gabriella, mitt beslut är fast och oåterkalleligt. Jag går i dessa dagar ombord till södra Amerika. Att skriva tjänar till ingenting, ty så som jag torde tvingas att flacka omkring, vete väl Gud när breven skulle komma fram. Men jag vill i stället utfästa en tid av tre år för min frånvaro. Är jag vid slutet av dessa tre år icke tillbaka, då har min otur följt mig till en annan världsdel, och i sådant fall — tyvärr troligen den sannolikaste — skall du, min dyra, älskade Gabriella, vara fri, fullkomligt fri från ditt löfte. Det är då tämligen säkert, att jag aldrig, aldrig återkom-
