Sida:Rosen på Tistelön 1942.djvu/282

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

bedrövelsens afton liknar den, på vilken du först kom hit … Men gå nu ut till Lena! Jag antar du tycker bäst om, att hon drager försorg om dig.

— Å, hon bryr sig väl icke stort om mig nu! sade han nedstämd, men skyndade likväl åt köket, där Lenas ömma omsorger snart övertygade honom, att lyckans omskifte ingenting förändrat i hennes känslor.

Emellertid läste Birger högt för Haraldsson och Erika Rosenbergs brev, men då det blott innehöll beskrivningen på skeppsbrottet, jämte hans bittra, men icke omanliga klagan över den olycka, som ständigt förföljde honom, vilja vi hellre kasta våra blickar på det, som Gabriella med alltmera sjunkande mod läste och läste om, tills hon stum sjönk till Erikas bröst för att gråta ut sina kval.

Rosenberg skrev:


 ”Dyra älskade Gabriella!

Då Petter Lindgren hinner fram med detta, har du väl både dagar och veckor sett efter om Örnungen icke infunnit sig på sin plats, men varje afton funnit dig bedragen. Örnungen, min vackra skonare, som skulle blivit vittne till vår kärleks lycka, som skulle gungat oss bort till främmande kuster och vänligt burit oss tillbaka, var är han nu? Mitt hjärta pressas ihop, mitt öga tåras, ja, jag blygs ej att tillstå vad du ändå kan se, att en stor tår faller på detta blad, som du, min dyra Gabriella, skall hålla i dina händer. Men tåren ägnas ej allenast smärtan att icke få sluta dig i min famn: den avpressas även vid minnet, vid saknaden av mitt fartyg.

Örnungens plankor skola ej leta sig vägen till hemmet. De måste, liksom den, vilken med hela sin ansträngning icke förmådde rädda dem från förstörelse, driva omkring långt därifrån. Jag kan icke återkomma som en skeppsbruten tiggare. Därför … men låt mig först i tankarna

264