Åttonde kapitlet.
Vintern var ovanligt sträng. På det lilla fiskläget hade bristen och jämmern nästan hunnit högsta punkten.
Grubblande på medel att hjälpa gick Arve med blödande hjärta ur den ena i den andra stugan. Hans egna inkomster voro icke särdeles betydliga, och likväl utdelades på hans bekostnad varje lördag i gumman Arnmans kök några tjog knallar och en stor kittel soppa, men detta var blott ögonblickets lindring, och då Arve såg de av den stränga kölden stelnade och skälvande barnen, vilkas trasor knappt skylde kroppen, framräcka sina krukor och med de skarpa ögonen, som klart tindrade i de insjunkna groparna, nästan sluka innehållet, innan de sönderspruckna läpparna ännu vidrört det — då sammanpressades hans bröst av bedrövelse att ej kunna göra mera. Och hans egna ögon sågo så bedjande på fru Katrina, som själv med sleven i hand stod vid spisen, att hon nödgades öka portionerna, ehuru hon hävdade, att det ej skulle räcka till åt de sista.
Vid köksbordet satt Josefina och delade ut knallarna, och hennes hjärta led icke mindre, då hon såg de bleka, knotiga käkarna av glupsk iver börja röra sig vid blotta åsynen av brödet.
Det lilla fiskläget låg, som nämnt är, ett par mil från Tistelön, som översvämmades så av närboende fattiga kustbor, att dess ägare ej kunde sträcka sin hjälp till de mera avlägsna. Men nära fiskläget på en liten halvö, som vi benämnt Gråby, bodde ett slags patron, vilken efter konkurs i Göteborg flyttat till skärgården, där han i flera år drivit en så lönande handel, att han från fattigdom stigit till högsta grad av pösande välmåga.
Patron Holmgren eller Grå'n, såsom han gemenligen kallades, var försedd med ett av dessa elastiska samveten, vilka giva vika vid minsta lutning till egen fördel, varför han ock
