Sida:Rosen på Tistelön 1942.djvu/286

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

utan minsta möda fyllde kassaböckernas luckor. Hans huvud var icke ägnat att driva handel i större skala, men att stå bakom sin lilla disk, att knoga med mjöl, potatis, tobak, snus, brännvin, med mera, därtill var han klippt och skuren. Och när han om aftonen gjorde ett överslag av sina små lyckliga affärer för dagen, gned han förnöjd de grova händerna och försäkrade sin hustru, att om han flyttat till skärgården ett tiotal år förut, skulle han nu varit en rik man.

Naturligtvis höll patron Holmgren ett annat för sina kunder mera lämpat tal, då dessa infunno sig med fiskkorgen för att göra byteshandel.

— Aj, aj, yttrade han, med en beklagande axelryckning, har du ingen större eller bättre fisk i dag? Det blir ej mycket av den där — jag kan ej ge mer än så eller så mycket … vanligen det allra minsta.

Men när de säljande även ville ha någon fördel, när de beklagade hur ont de slitit för att arbeta sig fram mellan isstyckena, hur deras hungriga barn hemma väntade deras återkomst och de för själ och pina bådo patron för deras egen skull öka på mjölnypan eller giva ett par tobaksblad åt gamle farfar, några prisar snus åt gamla mormor, då utbrast den listige patron Holmgren i en klagan, ömkligare än själva strandbornas : — Ni ä ju alldeles obilliga, mina vänner, alldeles orimliga i er okunnighet! Gud vet, att jag själv är en fattig man med hustru och många barn — jag ville gärna hjälpa, men tiderna äro förfärliga. Jag säljer mina varor till nedsatta priser och skulle egentligen upphöra med hela handeln, varpå jag slutligen ruinerar mig, om det icke gjorde mig ont om er. Nu ha ni likväl någon utväg, men flyttade jag bort, varpå jag ofta tänkt, finge ni erfara annat.

— Gud välsigne patron för mina fyra små — var så god och lägg fyra potäter till på kappen!

— Fyra till, säger du — nej, tack, om jag så ökade på för var och en, som tigger för sina ungar, finge jag slutligen gan-

268