Medan Arve utvecklade sin plan, hade Josefinas anletsdrag alltmera klarnat — det var tydligt, att hon gillade den. Då han slutat, sade hon med sin lugna röst: — Jag lovar dig säkert att medverka allt vad jag förmår.
— Tack, snälla Josefina! Och nu skall du först hjälpa mig att lägga fram saken för mor.
— Att du ej redan gjort det?
— Det hade ej varit rätt av mig, innan jag hört din tanke. Du nämnde en gång för länge sedan om …
— Ja, jag vet! Min bror ämnade gifta sig, och det var fråga om att jag skulle flytta till honom, men det blev inget av med hans parti, och sedan jag kan vara till någon nytta här, vill jag ej vidare tänka på att skaffa mig annan plats än mitt nuvarande goda hem.
Och var det väl möjligt för Arve att, trots sina föresatser, låta bli att vänligt trycka Josefinas hand, men han gjorde det nästan utan att veta därom, och därefter fortsatte han: — I alla fall berodde det mycket på dig, ty ehuru endast mors medgivande kan sätta saken i verkställighet, så skulle det gått trögt för henne utan ditt biträde. Den tyngsta delen av verksamheten och göromålen kommer gudnås att falla på dig, som är ung.
— Lämna den delen åt mig! Nu vore det endast gott, att du finge den påräknade borgen. Men han skall ju vara en så hygglig karl, den yngre Haraldsson. Kanske lägger sig också Tistelöns ros ut för ditt förslag.
— Jag tror, att det knappt erfordras! svarade Arve med en lätt rodnad. Hennes bror, Birger, är en redlig man. Men vad det beträffar med Gabriella, så har väl hon nog med sina egna bekymmer. De är just icke så små heller, och fastän jag, som du vet, icke varit där sen olyckan med Rosenberg blev bekant — har jag likväl hört i Marstrand, att hon skall sörja gruvligt.
272
