Nionde kapitlet.
En kall februaridag fick Tistelön besök av tulljakten, och Arve blev väl mottagen av alla, utom av Anton, vilken alltid sett mörkt på hans visiter. Till och med Gabriella tycktes icke missbelåten med ett avbrott i enformigheten, ehuru hon ännu med sin blekhet och svårmod förekom Arve som en ung änka under sorgeåret.
— Vi ha icke sen tidigt i höstas fått fägna oss åt löjtnantens besök! sade Birger och bjöd en pipa, medan Haraldsson, skjutande den röda yllemössan åt ena örat, öppnade väggskåpet för att få reda på korkskruven, ty ännu stod Arnman i den gunst, som han förvärvat efter det gemensamma nattäventyret.
— Jag har ofta, yttrade Arve såsom svar på Birgers anmärkning, varit sinnad, när jag flackat här förbi, att lägga till, men alltid fruktat att min närvaro obehagligt kunde erinra om fjolåret, som var så lyckligt mot detta.
— Visserligen, inföll Birger, hade jag hellre velat ersätta Rosenberg tjugudubbla värdet av det gods, som den gången togs ifrån honom, än att ha förlorat min granna skonare — men man får finna sig.
— Folket blev likväl bärgat, tror jag?
— Utom den gamle hederlige gubben Lutter kom varenda själ av besättningen hem. Men Rosenberg, den narren, jag må ej bättre säga, hittade på att göra långtur. Han har, som löjtnanten väl hört av ryktet, rest till Amerika för att bli ute i tre år. Vår stackars Gabriella har under de här tre månaderna redan sörjt så mycket, att det ej blir annat än skinn och ben kvar på henne, om hon skall fortfara på samma sätt i tre år.
— Ja, mamsell Gabriella har verkligen lidit bra mycket till det yttre, men förmodligen ännu mera till hjärtat! sade Arnman.
274
