Hoppa till innehållet

Sida:Rosen på Tistelön 1942.djvu/293

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Gabriella, som länge varit likgiltig för spegeln, men nu — alldeles händelsevis förstås — kom att kasta en blick i den, rodnade av förtrytelse. Denna rörelse gav henne en ögonblicklig friskhet, och han fann, att Arnman haft fullkomligt orätt. — Det tar sig med tiden! tröstade Haraldsson. Ella är nog för klok flicka att ge sitt fagra skinn till spillo åt sorg och grämelse, och kommer han icke, så finns nog flera karlar kvar. Är det icke sant, min docka, att du tänker så?

— Nej, pappa, det gör jag visst icke! Jag håller Rosenberg alltför kär att ens fråga efter om andra karlar finnas till i världen eller ej.

— Så, så, min duva, ta icke så illa vid dig!

Men Gabriella var nu just i lynne att taga allting ganska onådigt. Det enda, som likväl gjorde henne nöje, var triumfen att Arnman nu fick erfara huru litet hon brydde sig om att han funnit hennes utseende ha lidit.

Men Arnman tänkte för gott och redbart att tro sig ha förolämpat Gabriella.

— Jag är i dag ute i ett viktigt ärende! sade han och vände hela sin uppmärksamhet åt Birger.

— Vad då, herr löjtnant?

— Jo, jag har en stor anhållan till herr Haraldsson. Vi äro visserligen bra lite bekanta, men jag vågar ändå komma fram med den. Jag önskar en väntjänst, icke allenast till gagn för mig, utan väsentligast för vårt fattiga fiskläge.

Nyfiken vände nu Gabriella sitt huvud åt den talande. Erika lät arbetet omärkligt vila — hennes öga ljusnade vid tanken, att Birger skulle få tillfälle att vara Arnman till nytta. Men gubben Haraldsson, vilken med sina övriga egenskaper förenade snålheten och här trodde frågan gälla penningelån, började försiktigt spetsa öronen.

Emellertid yttrade Birger med lika mycket lugn som vänlighet: — Det skulle sannerligen fägna mig, om jag kunde visa löjtnanten någon tjänst.


275