nandet av lönnlådan i salig fars pulpet, kastade ögonen på de där förvarade pappersfigurerna, kände hon en tår stjäla sig väg ned till dessa gubben Askenbergs älskade lekkamrater, vilka utgjorde hans fröjd ännu i sista stunden, då han stilla avled i sin länstol.
Gabriella hade trogen och längtande räknat dagarna av två långa år. Det tredje var nyss börjat, då Birger en dag vid återkomsten från Göteborg medförde en främling, vars skarpt väderbitna hy, yviga polisonger och rättframma sätt antydde en sjöbuss av gamla skolan, dit han ock hörde. Birger presenterade kapten Kocher, en man som rest vida omkring i världen och nu sist återkommit från en tur till Amerika.
— Amerika? utbrast Gabriella, och hennes kinder blossade varmt. Kanhända, efter vi få se herr kapten här, att några underrättelser om … Hon tystnade, emedan hon tyckte, att kaptenen såg förundrad ut.
Men Gabriella misstog sig om uttrycket i hans ansikte, och hon måste åter tro att den främmande verkligen hade några nyheter från hennes fästman, emedan Birger yttrade:
— Tala ut du, Gabriella!
— Jag har ej så mycket att säga, sade hon med hårt klappande hjärta, jag ville blott så gärna veta om herr kapten träffat kapten Rosenberg?
Kapten Kocher fattade flickans hand och såg några sekunder på den släta guldring, som prydde hennes förlovningsfinger. Sedan, i det han vänligt blickade henne i ögat, sade han: — Detta är väl Rosenbergs ring?
— Ja! stammade Gabriella. Får jag någon hälsning från honom?
— En varm och hjärtlig hälsning! En timme förrän jag
