lyfte ankar för att avgå från Bahia sammanträffade jag med den unge mannen, som hastigast.
— Ack, kapten såg honom ändå! Fick han icke tid att skicka en enda rad eller något minne till mig? Han var väl frisk … Och säkert sade han, att han skulle vara hemma vid detta års slut?
Med ett svagt leende på de allvarsamma läpparna skakade kapten Kocher på huvudet. — För många frågor på en gång! yttrade han med ett slags medlidsam godlynthet. Han hälsade och sade, att blott döden kunde kyla hans hjärta.
— Det tror jag väl! svarade Gabriella utan att giva akt på den tonvikt, kaptenen lade på de sista orden. — Men talade han icke om, att han skulle komma tillbaka?
— Han önskade det men hade, om jag skall vara uppriktig, ej mycket hopp därom.
— Store Gud, gick det honom därute lika mycket emot som härhemma — han har således ingenting vunnit?
— I ekonomiskt avseende tror jag att han bärgade sig bra, och därtill kunde jag även sluta av hans yttranden. Men det finns några andra omständigheter, som förmå att sätta en punkt, där vi endast skulle vilja ha ett komma.
— Jag förstår icke, sade Gabriella, otålig vid kaptenens liknelse, vad som kunde hindra Rosenberg att återkomma, då hans affärer nu blivit upphjälpta?
— Jo, det kunde nog inträffa ett helt naturligt fall! återtog kapten Kocher. Jag talar nu i allmänhet, min unga mamsell — ingen är ju även i sina bästa och raskaste år, säker att icke överraskas av döden?
— Av döden! eftersade Gabriella. Är Rosenberg död? och för andra gången grep samma isande skräck hennes unga hjärta. Hon såg på kaptenen, som, ur stånd att uthärda oron i hennes frågande blick, vände sig åt annat håll, i det han yttrade:
284
