hört i Pelle Turesons stuga, men nu kände hon sin förlägenhet oupphörligt ökas vid tanken på den uttydning, som fru Katrina därav kunde göra.
— Du svarar ej, Josefina — du rodnar … vad vill det betyda?
— Herregud, jag rår ju icke för det, svarade hon halvgråtande. Jag fick i går höra, att … att Gabriella Haraldsson förlorat sin fästman. Han skall vara död i Amerika.
Om Arve sett sin mor i detta ögonblick, skulle han känt ett styng genom hjärtat. Fru Katrina skiftade sällan färg, men nu blev hon blekare än den urtvättade silkesduken som hon höll på att laga.
— Jaså, är kapten Rosenberg död! sade hon långsamt och sänkte huvudet. I hennes bröst kändes en djup bedrövelse. Arve hade ljugit för henne, och mycket skulle väl därefter följa, som icke nu i hast kunde tydas.
Josefina gick ut, och fru Arnman ställde sig vid en av balsaminerna. Det var en bitter tår, som föll i blommans kalk, den bittraste hon kanske någonsin gjutit, ty den frampressades av medvetandet om att Arve, hennes älskade son, behövt en bedräglig förevändning för att följa sitt hjärtas manande känsla. Hon tvivlade icke en minut på, att han rest till Tistelön, om han ock för syns skull farit in till Marstrand.
Mannaåldern har kommit, men icke visheten, tänkte fru Katrina, nej, nej, den kommer ej så lätt! Om ungdomsblodet ej brusar över i första ungdomen, så tar det nog sedan ut sin rätt. Aldrig förr såg jag honom så förställd som i går kväll. Att resa hals över huvud så där … han tog icke ens avsked av Josefina, den stackarn, som stod där och nickade i kölden. Gud bättre — där kärleken flugit in, har förnuftet farit ut. Här stundar till onda dagar, det känner jag på mig. Och salig fars uppenbarelse, varningen, säger jag, Gud tröste mig, den slår han i vädret
