Arve gick in i Pelle Turesons stuga och fick där höra nyheten och den löd sålunda: ”En främmande skeppare hade varit på Tistelön och hemfört hälsningar från kapten Rosenberg — han hade dött i Amerika av pesten.”
Drömmande kom Arve upp på sin kammare. Allt vad han i flera år slutit inom sitt hjärta ville fram, krävde luft. Gabriellas bild dansade på varje föremål. Det var ej mera någon synd att sträcka sina önskningar till henne: hon var fri — han var fri!
Dagen därpå, sedan Arve — sägande sig fått ett
angeläget tjänsteärende in till Marstrand — var borta och de
bägge fruntimren sutto ensamma, yttrade gumman
Arnman för Josefina den fruktan, att något viktigt visst vore
på färde. — Son min såg så orolig ut, tankfull och
underligt Vet du vad det var, kära barn?
— Nej, icke det minsta. Det rörde väl tjänsten.
— Ja, det förstås, vad annat kunde det väl röra? Fru Katrina såg händelsevis på Josefina och märkte då ganska tydligt en viss förvirring, som hon erinrade sig även ha varseblivit hos flickan föregående afton.
Nu blev gumman allvarsamt oroad.
— Kära Josefina, mitt barn, sade hon, låt höra vad du har på hjärtat! Har Arve haft någon förtret, som han omtalat för dig?
— Nej, jag försäkrar, han har ej sagt det minsta.
— Jag vet, att du icke ljuger, Josefina, därför tror jag också vad du nu säger. Men svara mig också på den frågan: Har du annars hört något?
Josefinas hjärta klappade hårt. Hon visste icke själv varför hon ej genast i går afton berättat den nyhet, hon
294
