Erikas lyckönskan till den goda rörelsen uppfattades ej av Arve, ty väl kända men icke lätta steg hördes i trappan, och litet senare inträdde Gabriella.
Nu vill jag se vad Antons skarpsinnighet är värd! tänkte Erika och höll ögonen fästa på Gabriella, som ovanligt blek och tyst gjorde en nigning för jaktlöjtnanten, vilken å sin sida icke heller var i stånd att komma med ett enda ord om deltagande, beklagande eller dylikt.
Gabriella märkte genast något förstämt hos honom, något främmande både i hans utseende och sätt. — Är ni ej riktigt bra? frågade hon med en innerlig blick.
— Jo, med mig är det visst bra, sade Arnman, bemödande sig att ej förlora fattningen, men mamsell Gabriella?
— Nu förstår jag, utbrast hon okonstlat och utan aning huru nära hon vore sanningen, löjtnanten är ledsen för min skull?
Arnmans friska färg fick härvid en ytterligare förhöjning. Han kunde ej låta bli att se på den intagande rosen, men ack, vad det gjorde honom ont att se henne så blek, så stilla, så sörjande! Erika hade rätt: hon bar sorgen inom sig.
Gabriella satte sig bredvid Arve. Hon talade ej mycket och allra minst om sina känslor och sin saknad: hon nämnde ej ens Rosenbergs namn. Men hon såg ofta oroligt utåt sjön … Birger väntades hem varje stund.
Gubben Haraldssons inträde fördelade tankarna åt andra håll. Han gjorde Arve flera frågor, vilka förde dem in i de små handelsföretagen, och den gamle måste erkänna sig ha haft orätt, då han påstod, att det ej tjänade något till att driva handel på fiskläget: följderna hade vittnat om motsatsen.
— Vad det är vackert av löjtnanten att så arbeta för de fattiga! sade Gabriella med en gnista av den hos henne
