naturliga livligheten. Jag har hört mycket gott om skolan på fiskläget.
— Den är obetydlig men efter vår förmåga! svarade Arve, lycklig att höra beröm från Gabriellas läppar. Största förtjänsten därav har likväl läraren, den gamle båtsman Flint. Han är en präktig gubbe, och jag är säker att det skulle roa mamsell Gabriella att höra honom hålla sina föreläsningar för barnen, framför allt om aftnarna, då undervisningen sker genom berättelser.
— Jag tror det också, inföll Gabriella, och jag vet verkligen icke varför vi ej kommit att göra en resa till det lilla fiskläget, men nästa vår måste pappa och Erika låta mig få min vilja fram … får jag icke det, pappa!
Gubben fick hastigt bråttom ut, emedan han genom fönstret varseblev något ofog på gården, och Erika svarade blott med ett av dessa vänliga småleenden, som kunna tolkas efter behag. Men för att förekomma någon vidare fråga uttalade hon sin förmodan, att de väl snart hade att vänta Birger.
Efter detta avbrott blev det så tryckande att Arve önskade sig långt från Tistelön, eller, rättare, att han ej rest dit. Erika såg oroligt ut genom fönstret och svarade ofta tankspridd; och Gabriella … men det var icke möjligt att förstå sig på henne. Än såg hon helt vänligt på honom, men åter tycktes hon ej ge akt på något annat än två små snäckor, vilka hon tog från bordet och betraktade med ett uttryck av djup rörelse. Arve visste ej, att det var Rosenbergs sista gåva.
Nu inträdde hastigt Haraldsson med den underrättelsen, att båten vore i sikte.
Erika steg upp. Gabriella ville göra detsamma, men hennes knän sviktade: hon måste åter sätta sig, och, medan hennes kind blev alldeles vit och hennes ögon ovillkorligt irrade åt fönstret, tryckte hon de bägge snäckorna med
302
