Tredje kapitlet.
En känsla av blyg fruktan förbjöd Erika ett söka skydd hos någon av de få bekanta, hon hade i staden. Det föll henne snarare in, att hon kunde få någon plats i skärgården; och utan att göra långa överläggningar tog hon schal och hatt och begav sig nedåt hamnen, för att se efter några segelfärdiga båtar. Vid ankomsten dit såg hon en kvinna, vars klädedräkt ehuru både fin och snygg, likväl av snittet röjde det förmögnare skärgårdsfolket. Kvinnan gick av och an, liksom hon väntat på någon, och efter en stunds förlopp kom också en karl, bärande varjehanda saker. Så snart han var framme, gick kvinnan ut till en av båtarna. Det var tydligt av hennes säkra rörelser, att hon där stuvade in sina egna förnödenheter.
Genast besluten att försöka begagna sig av denna lyckliga tillfällighet, hoppade Erika ned på landgången och stod hastigt på det renskurade däcket bredvid den främmande.
Bekantskapen var snart gjord; och mor Haraldsson från Tistelön försäkrade, att som båten tillhörde hennes man, kunde hon så mycket lättare uppfylla mamsells önskan att få medfölja.
Glad över den lyckliga framgången sprang Erika hem, tog det oumbärligaste av sina saker och återvände med lättat hjärta till båten, vilken innan aftonringningen lade ut.
Under den sköna, svala natten satt Erika den hemlösa flickan, vid den vänliga mor Haraldssons sida och berättade om sina bittra öden. Deltagande sökte den goda kvinnan att trösta. Också var Erikas själ lättare och hennes lynne lugnare, då hon efter en kort slummer vid
16
