dagningen väcktes av den underrättelsen, att båten låg förtöjd vid Tistelöns brygga.
Både den äldre och yngre Haraldsson gjorde på den bildade, finkänsliga Erika att obehagligt intryck; men desto mera drogs hon till husmodern. Mor Haraldsson hade lika gärna kunnat kallas fru som mången annan rik skärgårdsbos hustru, vars man ägde båtar och trankokerier, men hon föraktade en sådan fåfänglighet. Ehuru född prästdotter, ville hon icke mottaga någon annan titel än ”kära mor”; och genom denna benämning, jämte hennes vänliga ömhet, uppkom snart det förtroligaste förhållande mellan mor Haraldsson och Erika, vilken tills vidare kvarblev där hon nu var.
Mor Haraldsson ägde en skatt, som låg henne varmare om hjärtat än allt annat i världen: hennes lilla treåriga Gabriella. Med grämelse såg den goda kvinnan det liv, som hennes man och styvson förde. Hon sörjde i tysthet över det hon ej förmådde ändra, men tackade tillika Gud för den rika trösten att, om hon fölle ifrån, den späda knoppen, vilken redan för sin skönhet kallades ”Tistelöns ros”, skulle i Erika erhålla ett vårdande hägn.
Erika som var ovan vid kärlek och välvilja, lyssnade till de förnyade bönerna att kvarstanna och ej vidare söka något annat hem.
Erikas alltid lugna och värdiga väsen inverkade även på de barska männen. De kände i hennes närvaro en aktning, vilken blev alltmera märkbar, ju längre hon stannade kvar, och det välde, hon utövade i synnerhet över Birger, var så stort, att det ofta förvånade henne huru hon med en blick, ett enda ord kunde tämja denna vilda natur, med vilken annars ingen fick makt.
För att behaga Erika och göra hennes vistelse på ön så angenäm som möjligt, hade rummet i den påbyggda gaveln blivit inrett. Tid efter annan tillkom där någon
