— Far, viskade Birger, tänk på vad ni gör och säger! Genom ont kommer man ej ur fläcken med Anton.
Den förändring som under detta utbrott drabbade Anton, var så stor, att den till och med dämpade Haraldssons hetta. Ifrån att varje Antons rörelse, varje ord utvisade ett otyglat raseri, hade han blivit alldeles stilla, och blott några ryckningar i kroppen vittnade om den föregående stormen. Emellertid låg det något obeskrivligt underligt i hans utseende, något som både kunde kallas rädsla och förtvivlan. Ingen kunde förklara detta uttryck. — Hur är det med dig, Anton? frågade Erika med en hos henne ovanlig häftighet och fattade honom i handen.
Ett skratt blev svaret, men en åtbörd tydde på något obegripligt.
— Svara, Anton, låt oss veta, vad som går åt dig och utsätt oss inte för onödig förskräckelse! sade Birger vänligt och klappade sjuklingen på axeln.
Anton skrattade ännu, men tecknade med en förtvivlad rörelse mot läpparna.
— Store Gud, han har visst blivit mållös! utbrast Gabriella. Anton, Anton, bara ett enda litet ord! Hon klämde hans händer och tryckte honom mot pannan.
Men Antons läppar förblevo stumma, och hans irrande öga slöts slutligen som i dvala. Erika lät det emellertid ej stanna vid utrop och bestörtning. Medan Birger stödde Antons huvud, baddade hon det med kallt vatten och lät honom även dricka, då han gav tecken därtill. Efter några minuter började han med ett våldsamt bemödande att hämta andan. Tungans band hade åter lossnat, och ett långsamt: — Åhå, detta var konstigt! frambröt över hans läppar.
— Men hur var det, kunde du alls icke tala, Anton? frågade Gabriella.
— Det var något mycket underligt, sådant som jag förr