aldrig känt! förklarade Anton. När jag hörde fars galna tal, blev det så konstigt i huvudet på mig, jag kan ej säga hur, men på en gång ville tungan icke ur fläcken, och om de slagit ihjäl mig, hade jag ej kunnat få fram ett enda ord.
Haraldsson gick mumlande in i sin kammare. Men Birger yttrade ett allvarligt bekymmer över, att Anton genom sitt retliga lynne och sin stora nervsvaghet kunde ådraga sig slag eller dylikt, varför han bad och uppmanade honom att hädanefter lägga band på sinnet och ej såsom hittills låta det brusa över vid minsta motsägelse.
— Å ja, det är gott att säga, svarade Anton, men när en blir retad, så att hjärnan är färdig att springa isär, och blodet sjuder i en liksom vattnet i en kokande gryta, då vill det allt något till att bara tiga och se på.
— Men vem retar dig? frågade Gabriella deltagande. Vi hålla ju allesammans så mycket av dig.
— Å, det är icke fråga om mig! Jag vill ej, att du håller av någon annan än Rosenberg. Han har ditt löfte, han är din brudgum, och om han också aldrig kommer igen, så är det ändå icke mer än din plikt, att du väntar på honom, åtminstone tills du får bestämd underrättelse om att han är död.
— Nåja, käre Anton, jag har väl aldrig haft annat i sinnet, men du är underlig, som tänker på vad som faller av sig självt.
— Ja, visst är jag underlig, småskrattade Anton med bitterhet, och det går också underligt till i världen. Du, stackars Ella — du vet ej hur du bedrar dig själv.
— Lämna honom åt oss! viskade Erika, och Gabriella, som var långt ifrån att begripa denna nya slags galenskap, följde gärna den givna vinken.
Då Gabriella gått på sin kammare, sade Birger vänligt:
— Nu, min käre Anton, skall du utan omsvep säga oss
308
