Hoppa till innehållet

Sida:Rosen på Tistelön 1942.djvu/328

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

nekar det för Anton. Arnmans böjelse är uppenbar — om Ellas däremot vågar jag ej ens en gissning, men nog tycker jag, att hennes ögon, då hon ser på honom, stundom förråda en känsla, därom är jag fullt säker.

— Så ser hon på alla — hon är ett så hjärtans vänligt barn. Du får ej misskänna henne, Erika, och låta den token Anton inverka på dig! Nej, för henne tror jag icke det är någon fara. Men om jaktlöjtnanten älskar henne, vore det mycket illa. Jag önskar till Gud, att det icke vore så, ty han får henne aldrig, även om Rosenberg efter all sannolikhet är död.

— Det är vad jag alltid tänkt om saken. Men när året är slut, så vet du väl, att det också är slut med Gabriellas väntetid. Och kommer brudgummen ej då, vågar jag ej hoppas, att hon längre skall sluta sitt hjärta för den, som troligen skall bemöda sig att vinna det. Det är lika omöjligt att undvika jaktlöjtnantens besök som att säga Ella de skäl, varför denna förbindelse är oss emot, om den någonsin kommer ifråga.

— Det är ganska sant. Allt detta är högst ledsamt och oroande … men så behöva vi ändå icke sörja i förtid, ty först ha vi ännu långt till hösten — för det andra, om Rosenberg icke skulle komma, får hon, åtminstone för skams skull, tillsvidare skjuta på att göra annat val, och för det tredje tycker jag, att Arnman icke överflödar med besöken: han har ju ej varit här sedan i vintras.

— Det är grannlaga av honom, sade Erika, i synnerhet sedan han träffade dig i Marstrand och hörde, att intet brev kommit från Rosenberg. Få se, om han alltid blir lika återhållsam — det lär ej dröja länge, innan han får veta, att vår väntan även denna gång slagit fel.

— Det förmodar jag, att han redan vet, ty Lindgren träffade honom i går i Göteborg. Men, för att åter tala om Anton, så var det en besynnerlig händelse — jag har aldrig