varför du vill åt Ella? Jag tycker, att du, liksom vi, kan se, att hon sörjer över allt förstånd: hon är ju så klen, att det gör ont i hjärtat att se henne.
— Det kan jag icke märka! inföll Anton och undvek att svara på den egentliga frågan.
— Så har du väl märkt det, Erika — säg om du tror, att någon fästmö kan sörja mer än Ella?
— Det vet endast Gud, men jag är fullkomligt övertygad om att hon sörjer honom uppriktigt.
— Att hon tror, att hon sörjer honom, därom är du övertygad! rättade Anton.
— Jag tror vad jag säger! yttrade Erika allvarligt.
— Du borde väl ändå blygas, att ljuga inför din man, som tycker, att du är ett helgon, och du vet, att du ljuger! Anton såg triumferande på Erika, som rodnade av harm över hans djärvhet.
— Vad vill detta säga? yttrade Birger allvarsamt. Vill du nu antasta Erika också — hur kan du vara så otacksam och orättvis, Anton?
— Å, du vet ju, att jag är tokig, och galningar ha ju alltid fritt språk! svarade han med förställd ödmjukhet och sprang hastigt ifrån dem.
— Ja visst, han är tokig! upprepade Birger. Men vad är det nu egentligen för galenskap han fått i huvudet … vad är det han vill med Gabriella?
— Han tror, att hon inte sörjer Rosenberg så mycket som hon i början gjorde, och orsaken härtill inbillar han sig ligga i en växande böjelse för jaktlöjtnanten. Jag har ej velat oroa dig med detta ämne, men nu är det icke värt att stanna vid halvkväden visa.
Birger blev tankfull. — Gud bevare oss för en sådan olycka! sade han långsamt … Jag har likväl ej märkt det minsta.
— Jag kan icke säga detsamma, ehuru jag ihärdigt för-
