Sida:Rosen på Tistelön 1942.djvu/331

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Och Arve höll ord. Blott en sak kunde ännu bli bättre, och sedan gumman någon tid tänkt därpå och vridit och vänt den på alla kanter, beslöt hon att övervinna sin lilla stolthet och vid första passande tillfälle föreslå vad hon ej en, utan flera gånger förkastat.


Trettonde kapitlet.

Det var en trevlig lördagskväll. I gumman Arnmans stuga var nyskurat och städat. Arve hade nyss kommit hem efter en lyckad affär, ett stort beslag, varpå han själv kunde vänta en god vinst, och hjälpte nu sin mor med att, som vanligt vid veckans slut, räkna den lilla kassan och jämföra debet och kredit.

— Jag menar det går bra! sade fru Katrina fryntligt. Detta år har gått bättre än det förra … Men hör, Josefina, mitt barn, tag ullen, som jag vägde upp, och bär den ned till Pelle Turesons Lisa! Jag har lovat hennes mor den spånaden. De bli så glada, stackrarna, om du kommer själv … Och tag med dig ett par kringlor till min gudson!

Detta sades i förbigående, medan Arve räknade på tavlan med griffeln.

— Nå, vad säger du, min son? Olaus Person och Lasses Britta stå på rest — annars, menar jag, är det klart.

— Ja, mor för ju bok som en hel karl: det går alltsammans ihop. Och Gud vare lov, att det går som det går och att mor icke tröttnar!

— Å visst tröttnar jag ibland — det känner ingen var skon klämmer mer än den, som har honom på, men så går det väl för sig ändå, efter Josefina är en så präktig flicka som hon är. Ifall hon flyttat till bror sin — du minns hon talade en gång om det — då hade det stått vackert till med oss! Jag

313