kan säga, att du riktigt tillförde mig en skatt i den unga människan.
— Det är roligt att höra mor säga det, men Josefina har också, utan skryt sagt, mors lärdomar och föredöme att tacka för det hon så väl förstår att sköta sina åligganden.
— Det kan ha gjort något, jag säger icke annat, men ej allt heller, ty vi skola hålla oss vid rättvisan. Hon har blivit förändrad sedan hon kom till fiskläget, och jag anser, att den, som nu finge henne till hustru, icke hade, som ordspråket lyder, ”sålt smöret och tappat pengarna”. Tvärtom tror jag, att behållningen bleve stor, ehuru hon ingen annan rikedom äger än sitt goda hjärta och sina raska händer.
— Det kan vara nog det, bara kärleken är med! sade Arve.
— Och aktningen och vänskapen, inföll fru Katrina, ty kärleken, min son, den är förgänglig: den blåser bort som vinden.
— Nå, men aldrig trodde jag, att mor, som är så bibellärd, skulle tala så? Jag minns då bättre skriften, där det heter, att kärleken är stark som döden: den tål allting, den lider allting, den hoppas allting.
— Det är en annan sak, barn, med den kärlek, som skriften menar, började fru Katrina, litet förlägen att ha råkat så illa ut, en helt annan förstår du väl: det är den som råder mellan äkta folk, där alla slags uppoffringar och prov kunna komma i fråga.
— Nej, mor missminner sig: där står icke talat om enskilda förhållanden, utan om kärlek i allmänhet.
— Ja, ja, i allmänhet, det vill säga sådan kärlek som omfattar hela Guds skapade värld: det är människokärleken.
Arve log. — Jag tror, att skriften menar den kärleken, som endast är mellan två personer eller som blott en känner. Och jag kan försäkra mor, att då en sådan känsla en gång kommit in i hjärtat, så är den mäktig allt det bibeln talar om, och man behöver visst inte vara. gift för att erfara det.
314
