för mor, att det nu är slut på tålamodet. Jag måste dit och se henne, även om hon sörjer Rosenberg tre gånger så mycket som då jag sist såg henne.
Nu blev gumman Arnman åter orolig. — Käre Arve, sade hon med en röst, som förklarade hela hennes bekymmer, de vet ju inte riktigt ännu om kapten Rosenberg är död — och du må väl aldrig låta komma dig till last att tubba fästekvinnan från en annan?
— Nej, mor, så dålig karl är jag icke! Om jag än trodde — det jag gunås icke har anledning tro — att Gabriella höll mig kär, så skulle jag ändå aldrig öppna munnen, innan de tre åren vore till ända, och icke heller då, utan att jag säkert visste, att hon ville ha mig.
— Du talar ändå förståndigare än jag trodde, min Arve! Och om du tänker som du säger, så handla du som du bäst finner —, men jag har en gång förut bett dig, och därom ber jag än en gång: glöm icke salig fars varning!
— Ack mor, inföll Arve, halvt leende, halvt förebrående, det var ju blott en dröm!
— Må vara, men så sant jag sitter här, kom den från salig far, och jag får aldrig ur mitt huvud, att det giftermålet bleve din olycka.
— Nej, mor, min högsta lycka skulle det bli … Men Tistelöns ros växer nog inte för mig! tillade han sakta.
Gud give det vore så väl! tänkte fru Katrina, och kännande att de nu ej hade mera att säga varandra, gick hon att språka några ord med Annika …
Ej långt efter ovannämnda samtal kunde Gabriella hälsa Arve från sitt öppna fönster, som stående på däck med hatten i hand, kände en länge saknad glädje strömma till hjärtat, ty om det ej var misstag, antog Gabriellas kind en högröd färg, och i hennes ansikte låg ett uttryck av välkomnande hjärtlighet.
