märkt att hon har mycket till övers för dig? Det svider i mig, då jag ser hur litet tack hon har för allt vad hon strävar.
— Och mor tror ej, att det också svider i mitt hjärta. Jo, mer än jag kan tala om. Men vad i herrans namn skall jag ta mig till — vore det klokt, om jag löpte åstad och gjorde både mig själv och henne olyckliga? Och säkert bleve det ett olyckligt äktenskap, när kärleken funnes blott på ena sidan.
— Herregud, ha vi bara hunnit så långt, är jag säker på att kärleken på andra sidan kommer av sig själv.
Arve skakade på huvudet. — Jag trodde, att mor hade mera kunskap om människohjärtat och det tror jag mor också har. Mor vet nog vad som hindrar och i evighet kommer att hindra mig.
Fru Katrina teg visligen, ty hon fruktade sin sons förtroende.
— Mor tiger! återtog Arve sorgset. Ja, jag vet nog, att det, som vi nu bägge tänka på, aldrig behagat mor, men jag trodde ändå, efter mor sett vad det kostar mig, att mor skulle ge mig ett vänligt ord. Gud vet bäst, att mitt lugn ej alltid är så stort som det synes. Jag har också mina bekymmer, mitt lidande — ingen är lottlös.
Det låg något så enkelt och öppet i denna Arves första häntydning på sitt hjärtas böjelse, att fru Katrina ej kunde kväva sin rörelse. — Mitt stackars barn, sade hon innerligt, Guds vilja är, att vi skola strida. Jag är ej så blind som du tror — nej, min käre son, jag har fällt många osedda tårar för din skull.
— Har mor det? utbrast Arve. Gud välsigne mor för det! Jag tycker, att livet skall bli mindre tungt, sedan jag nu talat med mor om det, som jag i så många år burit inom mig.
— Tiden skall göra allt väl igen! menade fru Katrina, ehuru i annan mening än Arve tog det.
— Det är möjligt, sade han, men på långt när icke säkert. Jag har icke varit där på flera månader, men jag skall tillstå
316
