länge, och efter jag nu är husmor i Erikas ställe, så är det jag som råder, och därför skall det icke blott vara fin sylt, utan också hackade ägg och skirt smör till långan, i stället för den välsignade mjölsåsen. Och skynda dig nu, Lena — stek du pannkakorna, så vispar jag grädden! Pappa blir otålig, om det dröjer för länge med maten så att han ej får sin middagslur.
Lena, som artade sig till en förträfflig hushållerska, muttrade litet smått om det onödiga i allt detta, men Gabriella tog sin lilla husmoderliga myndighet på sig, och när hon det gjorde, var det ej värt för Lena att komma med invändningar.
Middagen gick förträffligt. Haraldsson, Gabriella och Arve åto på tremanhand, ty under de vackra sommardagarna såg man ej till Anton förrän sent på kvällen: han hade sin lilla matsäck med sig i båten och besökte de ensligaste ställena omkring ön.
— Ja, ursäktar nu löjtnanten, så tar gubben sin lur! yttrade Haraldsson, då de stigit upp från bordet.
— Var så god — intet krus för min skull, bad Arve artigt.
— Tala nu vackert med löjtnanten, mitt barn — du kan just behöva muntra dig! sade den gamle i förbigående till Gabriella.
För första gången voro nu Arve och Gabriella ensamma. Detta tycktes de också bägge känna, ty en viss förlägenhet gjorde det svårt för dem att meddela sig med varandra.
— Varför följde ej Josefina med? frågade slutligen Gabriella.
— Hon har ständigt så bråttom, och dessutom blev min resa så hastigt beslutad, att jag — för att vara uppriktig — icke ens kom att föreslå henne det.
— Så hastigt — löjtnanten hade då något beslag i sikte?
— Nej, jag ämnade mig endast hit.
— Det var ej heller för tidigt efter så lång frånvaro! menade Gabriella.
— Kanske alltid tidigt nog, sade Arve. Mamsell Gabriellas
