djupa sorg gjorde mig sist så ont: jag fruktade, att jag icke skulle bli välkommen under denna plågsamma tid.
— Det var ett misstag. Tro det åtminstone icke mera, ty löjtnanten är alltid välkommen.
— Men jag vågar ändå ej komma ofta! sade han helt sakta, utan att kunna se på Gabriella.
— Hur så? inföll hon, men hennes eget hjärtas häftiga oro bestraffade i ögonblicket den oförsiktiga frågan.
— För min egen skull vågar jag ej komma till Tistelön så ofta jag ville.
Gabriella satt alldeles orörlig, men kindernas blossande rodnad lät Arve ana, att hon tillräckligt förstått betydelsen av hans djärva ord. Han fruktade, att de för alltid skulle skilja honom från henne, och med en plågsam förebråelse tänkte han på sin mors fråga: — Du vill väl icke tubba en annans fästekvinna? och på sitt eget svar.
Den långa tystnaden blev under en sådan spänning alltför olidlig … — Har jag sagt något, som sårat mamsell Gabriella, så förlåt mig! yttrade han äntligen. Min fruktan därför straffar mig tillräckligt. Säg att jag får förlåtelse — och jag förvisar mig självmant från Tistelön på än ett halvt års tid.
— Nej, nej, gör icke det! utbrast Gabriella med en röst, som även den minst egenkäre skulle ha ansett som ett bevis på uppriktigheten av hennes bön.
Arve kunde ej hindra sig att fatta hennes hand och tryckte den till sina läppar. Säg att jag får förlåtelse, bad han, annars reser jag ej lugn!
Gabriella gjorde några svaga försök att draga handen tillbaka, men sedan den likväl förblivit några minuter i Arves, ryckte hon den häftigt till sig, i det hon med barnslig öppenhjärtighet utbrast: — Jag tror, att vi bägge felat — jag är ännu Rosenbergs fästmö! och en blekhet spred sig över det sköra ansiktet.
320
