prydnad ur de hemliga förrådskamrar, vilka endast Haraldsson och hans äldre son kände.
Knappt ett år efter Erikas ankomst till ön dog den goda mor Britta. Hon dog av sorg, djup, tärande sorg.
Uti Erikas vård anförtrodde hon Gabriella och tog av henne löftet att icke utan den mest trängande nöd lämna det hus och de varelser, som hon lade på hennes hjärta.
Mor Britta var borta, och i Haraldssons hårda bröst, där kanske ändå några gnistor av ömhet brunnit, bodde ånger och grämelse över det, som ej mera kunde ändras; men tiden lät det grova ämne, varav han var danad, alltmera hårdna. Han blev vild, grym och rovlysten som förut, och endast hans kärlek till den lilla Gabriella antydde någon svaghet i hans järnnatur.
Åren kommo och gingo. Det var ett oroligt och likväl enformigt liv som Erika förde på den kala ön, men vanan och kärleken till hennes fosterdotter, i förening med den djupt nedslående känslan, att hon icke var älskad på någon annan fläck av jorden, att intet hjärta fanns, som längtade efter hennes eller ens frågade efter var hon vistades, bildade i hennes inre värld ett slags stillastående lugn, ett medvetslöst överlåtande åt ödet.
Sedan någon tid hade Erika likväl oroats av ett förhållande, som hittills varit henne omöjligt att klart reda. Hon hade funnit att de känslor, som härskade över den mörke Birgers själ, tillhörde en natur, varav hon ej ägde någon erfarenhet. De voro utan tvivel kärlekens, men en vild, stormande kärlek, som skrämde henne, ehuru hon icke vågade visa det. Erika kände, att det endast var genom ett fullkomligt lugn, en beständig själsnärvaro, som hon tyglade sin omgivnings råhet. Under de sista veckorna hade förhållandet likväl så till vida ändrat sig, att Birger lika enträget undvek hennes sällskap som han förut sökte det. Erika tyckte sig även finna, att den tid, hon varit mera
18
